Erdogan kopplar greppet

Bäva månde Turkiets demokratiska krafter, inklusive de som befolkar landets fängelser, som såg detta val som sitt sista hopp, i varje fall på mycket länge. För omvärlden framstår valutgången som ett betydande bakslag i kampen mot globalt framväxande illiberalism. Vad händer nu? Bland annat med den svenska Nato-frågan.

                                                        --------------------------------

Det borde inte ha varit möjligt för Erdogan-regimen – presidentsystemet utan checks and balances som genomdrevs i en kontroversiell folkomröstning under undantagstillstånd 2017 – att kunna vinna ett fritt och rättvist val efter fem problemtyngda år. Hur skulle väljarnas stora flertal kunna undgå att lasta regimen för de ekonomiska umbäranden som tvingats genomlida till följd av regimens politik, ytterligare förvärrat av externa faktorer, som pandemieffekterna och nu senast den förödande jordbävningen? Hur skulle regimen kunna vinna ett fritt och rättvist val utan åtminstone ett visst minimum av de kanske tiotalet miljoner kurdiska rösterna, efter åren av polisiärt och politiskt hårdhänt regimbehandling av företrädare för den sekulära kurdiska rörelsen? Hur skulle regimen kunna vinna ett fritt och rättvist val i ett land där regimens anti-terrormotiverade politik drabbat miljoner människor, direkt och indirekt, och där dessa karaktärsdrag även bidragit till att isolera Turkiet internationellt, åtminstone i västvärlden? Detta är några exempel.

Fria och/eller rättvisa val?

I vilken utsträckning kan man nu förklara det uppenbara faktum att det som inte borde ha varit möjligt ändå var möjligt, trots opinionsinstitutens med flera förutsägelser, med att det handlade om ett fritt och rättvist val? Om detta finns i sammandrag främst två saker att säga: det ena att det inte handlade om ett rättvist val, det andra att det tycks vara så att även om klagomål och protester som vanligt registrerats och kritiska påpekanden gjorts av den internationella valövervakningsapparaten (Europarådet och OSSE, med flera) så är bilden rätt tydlig, Erdogans och hans allians seger, både i parlamentet och i presidentvalet, är tillräckligt klar för att enkelt motstå ifrågasättanden, på hemmaplan och internationellt. Hans seger är rättsligt och politiskt legitim i vad avser själva valgenomförandet. Detta trots alla frågetecken beträffande valgenomförandet i de jordbävningsdrabbade områdena. Det är inte problemet.

En helt annan sak – i praktiken svårare att hantera politiskt – gäller det andra ledet, om det var ett rättvist val, alltså om förhållandena inför valet medgav rimligt rättvisa förhållanden i valkampanjen mellan regim och opposition. Och där svaret alltså nej, det var inte ett rättvist val – enligt en internationell konsensus. Den ena sidan hade tillgång, på presidentsystemets omnipotenta villkor, till mångfaldigt större kampanjresurser, inklusive drastiskt prefererad behandling i regimkontrollerade media, än motsidan (ofta citerat exempel: i statliga Tv-kanalen TRT hade Erdogan en totaltid om 32 timmar medan motståndaren Kilicdaroglu tilldelades 32 minuter). Därtill kommer naturligtvis inte minst detta med att regimen fängslat HDP-ledare som Demirtas sedan 5 år tillbaka, och sedermera hotat även partiet, pro-kurdiska HDP, och Istanbuls borgmästare Imamoglu med rättsliga ingripanden. Ett rättvist val kan naturligtvis inte genomföras i en undantagstillståndatmosfär utan rättssäkerhet. Man bör här erinra sig att den politiskt-konstitutionellt-legala situation som rått och råder formellt skapades genom den folkomröstning 2017 som genomdrevs under undantagstillstånd i krisefterbörden efter det dramatiska året 2016 med terrorangrepp, flyktingkris, kuppförsök med efterföljande massutrensningar, med mera, och som genomdrev det för Erdogan skräddarsydda presidentsystemet, det som oppositionen hade tänkt sig att i grunden reformera.

Om detta kan sammantaget nu sägas att hade valen varit i västlig definition rättvisa så hade regimen Erdogan inte överlevt förändringstrycket, men eftersom valen av allt att döma kommer att konstateras ha varit korrekt genomförda, tillräckligt korrekt, så stärks regimens legitimitet, på hemmaplan och internationellt; valen återspeglar (whether we like it or not) rimligt korrekt den förhärskande turkiska folkmeningen och folkviljan, även om folkmeningen och folkviljan i hög grad formats av systemets och kampanjens brist på rättvisa.

I detta finns en demokratiteoretisk paradox. Globalt, nu med Erdogans regim i vägvisande tätklunga, finns en för västvärlden allvarligt utmanande regimtyp – en som på trettiotalistiskt vis kan komma att glida vidare i totalitär riktning – där över tiden alltmer institutionaliserad orättvisa gör det lättare för sittande regim att genom återkommande ”fria” val konsolidera och legitimera makt och maktmissbruk.

Dörren stängd för demokratiska förändringar

Men för återvända till fallet Turkiet dagarna efter den första valomgången så kan redan nu konstateras att dörren i praktiken stängts – för lång tid – för demokratiska förändringar. Erdogan och hans presidentiella styre kan nu se fram mot ytterligare minst fem år av maktkonsolidering och kan förbereda den andra valomgången och höstens 100-årsdag – och kommande bilaterala och multilaterala internationella möten – utifrån en stärkt styrkeposition, något för Biden, Stoltenberg, von der Leyen, Macron, Scholz, med flera, att bita i. Men också för Sverige att förhålla sig till, givet vår synnerligen grannlaga bilaterala utmaning.

Den svårt demoraliserade, och åter potentiellt splittrade, oppositionen försöker nu samla skarorna till den andra valomgång i presidentvalet som ändå till sist räddades undan. Det ska då påpekas att valutgången den 14 maj hårdhänt dikterar att även teoretiskt bästa resultat den 28 maj, med en mirakulös seger för oppositionskandidaten Kilicdaroglu, innebär en ganska hopplös situation, i och med att det redan står klart att Erdogan-alliansen vann parlamentsmajoriteten, med uppenbar vilja och förmåga att sabotera varje reformförsök från presidentmaktens sida – även om det i detta hypotetiska fall skulle handla om en nyvald president som konstitutionellt ärver det för företrädaren skräddarsydda presidentämbetet.

Men detta hypotetiska, snarast garanterat kaotiska, läge kommer (knappast) inte att inträffa; Erdogan har nu i ryggen en garanterad parlamentsmajoritet, en betryggande valframgång för egen del, med stor marginal till motståndaren, och oinskränkt tillgång till presidents- och statsmaktens samlade resurser, inklusive resurser att köpslå om avhopp från den sargade oppositionen, och stöd från den tredje presidentkandidaten Ogans cirka 5 procent av väljarkåren. Erdogan kommer inte att slarva bort det guldläge han med sedvanlig skicklighet skaffat sig.

Samtidigt gäller att valresultatet nu ger vid handen ett parlament – låt vara fortsatt försvagat till följd av presidentsystemet – som lutar tyngre åt det konservativ-nationalistisk-islamistiska hållet än kanske något tidigare parlament i hundraåringens historia, detta till följd av karaktären hos både den segrande majoriteten (AKP plus MHP plus ett par islamistiska småpartier) och flera av de partier som inför valet nu ingått i den Kilicdaroglu-ledda 6 partialliansen men som egentligen bara hade Erdogan-motståndet som gemensam nämnare, och av dessa särskilt Meral Akseners nationalistiska IY-parti. Sammantaget en mäktig och tydlig högersväng i turkisk politik, dock fortsatt under Erdogan-styre. Detta säger mycket om politikens inriktning framöver.

Den bistra frågan nu är om det ens går att hålla ihop de sex oppositionspartierna under en gemensam presidentkandidat inför omvalet den 28 maj, i en meningsfull och målmedveten kampanj.

Policyimplikationer, överraskande utspel

Vad ska vi nu tro om den politik som kommer att föras av en stärkt regim Erdogan, stödd på en tydlig majoritet i parlamentet och därutöver en allmän politisk trend i konservativ nationalistisk riktning, med ett minst femårigt perspektiv i fråga om maktinnehavet, med andra ord rejäl tid före nästa nationella val att vårda och säkra eftermälet, främja permanens och succession (svärsonen och drönarproducenten Selcuk Bayraktar?), och föreviga den styrande ”berättelsen”.

Några närmaste hållpunkter finns: 100-årsfirandet i höst, gissningsvis en manifestation i kolossalformat, och sedan nästa lokalval i början av 2024 – gissningsvis då med regimmålet att ta revansch för förlusterna 2019 av Istanbul, Ankara, Izmir, Antalya, med flera storstäder och därmed återställa en mer komplett regimdominans.

Och så kan man förvänta att en stärkt Erdogan anser sig ha förvärvat makt och mandat att göra allehanda överraskande utspel, med adress både till hemmapubliken och utländska intressenter, utspel som då både kan handla om uttryck för ilsken revanschism gentemot misstänkta eller verkliga vedersakare, hemma och ute, och/eller, alternativt, om försoningsgester uttryckande segrarens storsinthet (och behov av internationell imageförbättring). Säkerligen finns samtidigt i presidentpalatset en tämligen brysk förväntan att världens ledare nu ska komma resande till Ankara, med mössan i handen, en slags Canossavandringar.

Men ekonomin…?

Samtidigt lär gälla att även en stärkt Erdogan nu, med valseger i bagaget, verkligen måste göra något dramatiskt med ekonomin, den som länge befunnit sig i långsiktigt ohållbar utförslöpa och som senaste månader ytterligare skadats av kombinationen jordbävning och mindre än fullt ansvarsfulla vallöften. Inflationen måste pressas tillbaka – även om det kostar plågsamma räntehöjningar – och västliga investerare måste övertalas att återkomma till det Turkiet man lämnat – även om det skulle kosta politiskt smärtsamma reformer inom rättsstatsområdet. Kanske kan han därvid t o m kosta på sig en eller annan MR-gest, som till exempel några spektakulära frigivningar av kända politiska fångar (Kavala, Demirtas, eller någon annan. Kanske till och med en bredare amnesti, om nu den nationalistiska trenden det politiskt medger). Det ska bli ytterst intressant att studera hur en Erdogan med närmast oinskränkt makt från och med juni väljer och vrakar mellan olika utspelsidéer. Och hur han väljer att ombilda sin administration på olika nivåer.

Och så till sist den ”svenska” frågan: Natoratifikationen

Vad innebär, till sist, allt detta för den ”svenska frågan”, den utestående turkiska ratifikationen av invitee-landet Sveriges Natoansökan?

Några utgångspunkter finns redan nu att ange. President Erdogan har nu återtagit fullt ägarskap över den frågans avgörande, i sak och tid. Erdogan har minst samma makt som tidigare att (re)kommendera sin parlamentsmajoritet ett ställningstagandes när och hur – en stor skillnad mot motståndare Kilicdaroglu om han mot all förmodan skulle lyckas vinna den 28 maj. Högersvängen i parlamentet lär inte göra någon skillnad; Erdogan bestämmer.

Så frågan blir då vad som kunde få Erdogan, som lyckligtvis inte tycks ha gjort ytterligare låsande uttalanden i valkampanjens hetta, att i det nya läget efter valet ändra ståndpunkt. Räcker möjligen motiv kopplade till en minskad prestigeladdning i eftervalsmiljöns och valtriumfens atmosfär, och bland annat ekonomiskt betingade behov av att visa storsinthet och normaliseringsvilja västerut? Eller kvarstår tidigare kravlista? Kan Sverige på egen hand, exempelvis i de förnyade trilaterala samtal om Madrid-memorandumets genomförande som aviserades i Bryssel, innan valkampanjen tog över, göra något mer som är politiskt försvarligt, mer än att fortsätta hänvisa till den nya terrorlagen som händelsevis träder i kraft strax efter omvalet 28 maj?

Eller måste det nu, nu om inte förr, primärt ankomma på i första hand USA och i andra hand team Stoltenberg och övriga NATO-ledare att med finess och unison kraft klargöra för den omvalde presidenten att det för alliansen är av synnerlig vikt inför Vilnius-toppmötet att utvidgningskomponenten i det samlade Natosvaret på den ryska aggressionen blir komplett och inte längre tillåts förhalas? I den mån man verkligen vill och kan göra det trovärdigt för den turkiske ledaren att detta faktiskt är alliansens – övriga 29 eller 30 (Ungern?) medlemmars – synnerliga mening. Eller om även denna gång någon form av hästhandel krävs och är möjlig, även i eftervalskontexten?

Intensiv diplomati, både bilateral och multilateral, lär hursomhelst förestå, och då förstås om vida mer och större ting än den svenska frågan.

Michael Sahlin